Skånes Fria

Du har rätt att sätta spår!

Det offentliga rummet. Ett begrepp som stöts och blöts. Men vad är det egentligen för rum som är offentligt? Och vad innehåller det? Vad är det som får ta plats och vilken plats tar det? I tre delar med start i dag får vi möta personer som på något sätt förhåller sig till det offentliga rummet.

KONSTEN ATT TA PLATS

Del 1: Tomas Wikström

– Bara i demokratier har man de rättigheter som kan uttryckas på gatan och i det offentliga rummet, säger Tomas Wikström som är professor i arkitektur och byggd miljö vid Lunds tekniska högskola.

Det kan vara rättigheter som att samlas och demonstrera och uttrycka politiska åsikter. Att det hänger tätt ihop med yttrandefrihet säger sig självt. Men frågan är vad som får yttras. Vad får synas i detta rum vi kallar offentligt? Uttryck som gatukonst och graffiti är olagliga medan reklam sällan ifrågasätts. Vilka budskap möter vi när vi rör oss utanför våra hem? Och vad betyder egentligen det offentliga rummet?

– Det är ett rum som är öppet. Allmänt tillgängligt. Ingen ska behöva känna sig utestängd och om så är fallet så är det inget offentligt rum. Här sker möten som är opersonliga men inte ointressanta. Här möts främlingar. Här rör man sig och ser andra människor, man behöver inte nödvändigtvis prata, bara ha människor omkring sig, säger Tomas Wikström.

Han menar att en alltför snäv definition riskerar att missa mycket. Miljöer som inte ser ut som städer men ändå är offentliga rum: förorter, campingplatser eller kanske en orienteringstävling.

– Man ska inte hänga upp sig på utseendet och formen. Då kan man fånga in sådant som ligger utanför alltså gatan, torget eller parken. Det typiska, säger Tomas Wikström.

Det är också viktigt att betona dynamiken. Att inte bara se det offentliga rummet som platser utan också som processer. Förflyttningen mellan punkt a och b är lika viktig som punkterna i sig. Invånare och besökare är oftare i rörelse än fast på ett och samma ställe.

Under hela 00-talet har Tomas Wikström intresserat sig för frågor som rör det offentliga rummet. Någonstans under vägen började det växa fram frågor och tankegångar om den responsiva staden. Alltså hur samspelet mellan stadsrummet och dess invånare fungerar. Hur man kan sätta spår i staden och vem som har rätt att göra det.

– Jag menar att staden blir till när den tas i bruk – det är vi alla som använder staden, rör oss där, gör saker där som gör staden till det den är. Arkitekter, byggare och stadsplanerare kan ge oss vissa redskap, viktiga sådana, som vi sedan tar i bruk på sätt som ibland stämmer med, ibland strider mot det som var tänkt och avsett. Staden blir därför alltid något annat än vad som planerades.

Mellan 2003 och 2007 bedrev Tomas Wikström ett forskningsprojekt i Stockholmsförorten Flemingsberg. Det handlade om hur invånarna hanterade det som planerarna misslyckats med. Det visade sig att utrymmena mellan bebyggelsen blev viktiga ytor. Den spontana genvägen band ihop stadsdelen på ett oplanerat sätt.

– Människan medverkar till att skapa sin stad. Om man inte använder stigarna så växer de igen. Den responsiva staden handlar om de här platserna där man kan få ett svar – min närvaro spelar roll. Min närvaro sätter spår.

Just de här mellanrummen fick också Tomas Wikström att fundera kring gränser.

– Någonstans finns en intressant gräns mellan det offentliga rummet och naturen där allemansrätten gäller. När får man plocka upp morakniven? frågar han retoriskt och syftar på att brott mot knivlagen gäller i staden.

Andra intressanta övergångar ser han i de så kallade kommersiella offentliga rummen.

– Ett enkelt test är att ta upp en lagom stor kamera på exempelvis ett köpcentrum och se vad som händer. Jag har själv blivit stoppad på Entré Malmö med motiveringen att butikernas skyltningar skulle vara affärshemligheter.

Även om dessa kommersiella rum inte är helt offentliga, sker det ändå möten här. Samtidigt finns där också en inskränkning som kan verka snål, tycker Tomas Wikström och menar att dessa rum borde utformas och regleras som fullt offentliga rum.

– En allt större del av städerna består av inomhusgator i gallerior.

Vem tillhör det offentliga rummet?

– Klart det tillhör alla men ett sådant svar är inte till någon hjälp.

– Det offentliga rummet tillhör dem som tar plats i det. De som ser till att det finns en offentlig kultur. Befolkar staden. Ett bra offentligt liv kräver tid och folk. Men det räcker med att bara gå igenom staden. Att undvika att kollidera med folk, notera andra människor.

I stadslivet finns även andra typer av spår. Markeringar av folket som bor i staden. Rester av lördagskvällens fester eller lappar och klistermärken, affischer, gatukonst och graffiti.

– Att sätta spår i staden ses rutinmässigt som ett problem av myndigheter. Som klotter, nedskräpning, sådant som kostar skattepengar att städa bort. Det är väl någon gammal ordning-och-reda-inställning som lever kvar och dyker upp i diskussionen om nolltolerans.

– Jag förstår inte det resonemanget. Man ser alla ”övertramp” som symptom på samma sak. Det måste vara mer nyanserat än så.

Det finns många olika typer av budskap där mycket folk vistas. Och var de sitter är också tolkningar av var de viktiga flödena av människor finns. Marknadsföring av teatrar, konserter, datorhjälp, massage och fotvård. Eller lappar om lägenhetsbyten, bortsprungna katter och borttappade ägodelar. Meddelanden som de flesta inte vänder sig emot men som ändå är förbjudna.

Egentligen.

– Det är bara onyanserat att säga att det är nedskräpning. Att ens göra det till ett problem. Lag och ordning i all ära men jag tror att en slapp inställning är sund eftersom det är ett steg mot att acceptera en realitet som inte bara är negativ.

Varför ska man reta sig på affischer, undrar Tomas Wikström och menar att det finns plats för motreaktioner: att riva ner och själv ta bort de budskap man inte vill se.

I det otillåtna är allt tillåtet.

Vem har rätt att sätta spår?

– Det är en rätt man ska ta sig. Tillsammans med ett omdöme om hur man ska göra det. Det finns många olika sätt att sätta gränser för vad man gör. När blir det destruktivt? Det man bidrar med ska vara konstruktivt, tycker jag. Att krossa fönster leder nog inte till något bra. Att måla sin tag? Det kan vara okej men jag skulle vara sparsmakad med var.

– Alla kan ha åsikter om var gränsen går, det måste vara en del av den offentliga diskussionen.

Han tycker det funkar bra i Malmö där han bor. Här finns en flora av illegala markeringar.

– Häri ligger stadens vitalitet. I markeringar av folk som vill uttrycka sig men inte har råd att köpa annonsplats. Det handlar om en massa människor som har idéer de vill förmedla. Det finns inget hemskare än att vara instängd med sina tankar.

– Samtidigt finns det människor som jag önskade tog mer plats, kanske pensionärer som skriver poesi eller bara mer plats för idéer om politik eller tankar om livet. Det borde också finnas väggar som inte är till för graffitimålare.

Storstäderna borde också lära av de små orterna när det kommer till anslagstavlor, tycker Tomas Wikström.

– Det borde finnas fler offentliga anslagstavlor i proportion till antalet invånare! Elskåpen kompenserar för bristen och det är bra. De finns överallt och är lagom stora för affischer. Det är bara märkligt att det är olagligt.

Vilken plats har gatukonsten i det offentliga rummet?

– Den står för något spännande och överraskande. Men den har inte en självklar plats. Det är provocerande för många men samtidigt uppskattar många aha-upplevelsen. Gatukonsten förstår att utnyttja nischer som ingen tänkt på. Elskåp, stuprör, trafikskyltar – alla sådana ställen där olagliga markeringar finns och som inte utnyttjas för kommersiell reklam.

– När man väl sett alla spår blir de en anledning att ge sig ut på stan. De tillför en dimension av upptäckarglädje.

Vad har reklamen för plats?

– Stor och självklar plats men vad betyder det att man uppfattar den som självklar? Jag tror att det betyder att man mer eller mindre omedvetet accepterar innehållet i de kommersiella budskapen som norm.

– Men är det rimligt att vi tar reklamens plats i det offentliga rummet för självklar bara för den betalar för sig? Det offentliga rummet betalar vi alla för genom skatt som används för att bygga de här miljöerna. Varför är den yttrandefriheten så knuten till att kunna betala för sig?

– Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där kommersiella värderingar ligger till grund för väldigt mycket. Men det borde inte utesluta en större medborgerlig frihet, när det gäller vad som får synas i form av bilder och texter, i det offentliga rummet.

Fakta: 

Danina Mahmutovic är frilansjournalist och studerar journalistik på Skurups folkhögskola.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Tänk bortom klotterbegreppet

Det offentliga rummet. Ett begrepp som stöts och blöts. Men vad är det egentligen för rum som är offentligt? Och vad innehåller det? Vad är det som får ta plats och vilken plats tar det? I andra delen av Malmö Frias serie om det offentliga rummet möter vi Kolbjörn Guwallius, aktuell med boken Sätta färg på staden - obeställd kreativitet i det offentliga rummet.

Skånes Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu