Salarna i Sofielunds Folkets hus, tillika Glokala folkhögskolan, där Malmös Feministiska forum hölls i helgen är uppkallade efter internationella feminister och aktivister. Angela Davis, Sapat Pal, Elise Ottosen Jensen. Kvinnor från hela världen ryms inom samma hus.

På samma sätt ryms massvis av olika feministiska områden i forumets gedigna och späckade program. Malmös feministiska nätverk stod som organisatörer av årets forum, där en uppsjö av små, oberoende grupper medverkade. Vad feminism är hösten 2011 är ingen lätt fråga att svara på, men svaret är nog att det kan vara nästan allting och vad som helst. Med den gemensamma nämnaren att dagens feminism vill utmana normer och krossa strukturer som upprätthåller patriarkatet och könsrollerna. Det tog sig uttryck i samtal och diskussioner om bland annat hur vi kan tänka och handla för att inte uppfostra våra barn på ett könsnormativt sätt, att vi måste våga se och agera mot hedersrelaterat våld utan att vara rädda att kallas för rasister, hur en kan arbeta feministiskt på ett kommunalt plan, systerskapande i praktiken, hur det går att förena religion och feminism, vilken roll humorn kan spela för feminismen, vad relationsanarkism är, transkamp, killar och feminism och mycket, mycket mer.

En av forumets första programpunkter är en humoristisk självhjälpsworkshop, navigerad av de fyra skribenterna på bloggen Smaskigt fakta. Publiken får bland annat träffa en kille med gitarr som sjunger om hur han kom över sin inre obalans. Vi erbjuds också köpa affirmationskort där det står saker som ”jag bär små mirakel inom mig”.

– Det kommer så mycket böcker nu om hur man ska sköta sig själv och bli lycklig. Men det talas inte mycket om att det framför allt är kvinnor som mår dåligt, och varför. Det gör att kvinnor blir väldigt ensamma med sin ångest, samtidigt som de tampas med press på att de ska ha göra en toppkarriär, vara snygga och superlyckliga, säger Moa Lundquist.

Sara Parkman tror att en del av Smaskigt faktas och workshopens popularitet – salen är fylld till bristningsgränsen av skrattande besökare – ligger i att det kan vara befriande att använda sig av humor.

– Det kan vara lättare att behandla svåra frågor genom att göra det på ett roligt eller absurt sätt, säger hon.

Lite senare under lördagen, i en annan proppfull sal, pratar Amineh Kakabaveh. Hon kom till Sverige som fjortonåring, innan dess engagerade hon sig politiskt i Kurdistan och levde som partisan i bergen. I dag är hon bland annat riksdagsledamot för Vänsterpartiet och ordförande för organisationen Varken hora eller kuvad, som arbetar med kvinnor i de invandrartäta förorterna och mot hedersrelaterat våld. 70 000 kvinnor riskerar att giftas bort i Sverige i dag, och det finns ett tiotal fall där flickor har fallit från balkonger och dött bara i år. Alla förundersökningar har lagts ner.

– Ingen vågar ta tag i det här och stå upp för dessa människors rättigheter. De säger att det skapar rasism och spelar Sverigedemokraterna i händerna, eller ”det är ju deras kultur”. Men det handlar inte om kultur, det handlar om attityder och värderingar, som bygger på patriarkatet och förstärks av den fattigdom och det utanförskap som råder i många förorter.

Även på seminariet om feministiskt föräldraskap fylls salen snabbt. Folk sitter på stolar och på golvet, många med små barn i famnen. Det diskuterades bland annat varför många föräldrar vill att deras barn ska ha traditionella könsroller och hur det istället kan gå till att bredda dessa roller, både på förskolan och hemma. Linus Lindell startade nätverket Feministiska föräldrar i Malmö när han fick barn. Han och hans partner har valt att inte berätta vad deras barn har för kön när folk frågar, med hopp om att de istället ska fokusera på att möta barnet.

– Frågan vilket kön barnet hade sågs plötsligt som det viktigaste i världen, folk blev kränkta och kände sig obekväma och glömde ofta helt bort att bemöta barnet. Dessutom gjorde de egna tolkningarna av vad barnet hade för kön utifrån hur det betedde sig.

Emelie Lysholm är förskolelärare och jobbar med genuspedagogik. Hon har skrivit monologen ”Queer i förskolan” och menar att barn bör se att det kan finnas fler alternativ för könstillhörighet än bara pojke eller flicka.

– Jag brukar säga att jag är lite pojke och lite flicka. En del barn håller med och säger ”jo, det är nog jag också”, andra säger ”nej det går ju inte, du är ju pojke!”

Disskussionerna, mötena och peppandet fortsatte helgen igenom. En spretig feminism med många tentakler är det vi har i dag. Ellinor Wetter, en annan av medlemmarna i Malmös feministiska nätverk, försökte sig på en sammanfattning.

– Feminism hösten 2011 är lika möjligheter, lika rättigheter, lika skyldigheter. Rätten att kunna vara den jag är och den jag vill göra mig till.