Skånes Fria

Första barnboken med ”hen”

I veckan kommer Sveriges första barnbok med könsneutrala pronomen ut i handeln. Författaren Jesper Lundqvist valde att använda ordet hen för att slippa förhålla sig till tråkiga regler och förväntningar kring kön, och kan på så sätt koncentrera sig på det som är viktigt – en stor, äcklig, bullrig, stökig monsterhund.

Kivi och monsterhund handlar om barnet Kivi och henoms enorma längtan efter att få en hund på sin kommande födelsedag. Boken är skriven på vers och har en humor som kan attrahera både barn och vuxna. Ibland påminner språket om Tove Janssons texter, och man får möta både en bryssling, en marfor och små parvelpysor. Verserna är illustrerade av Bettina Johansson, med mycket färg, med en Kivi med alldeles för stora glasögon och med en monsterhund som är underbart äcklig.

Det finns en lättnad i att detta är en helt vanlig, härlig, skön, mjuk, dråplig barnbok. Det handlar inte om henoms enorma jakt på respekt bortom sin könstillhörighet (även om det säkert också hade behövts), och det går heller inte djupt in i politiken med banderoller om att deras föräldrar bör ha lika löner. Det hade behövts en extrem bok, men jag är glad över att detta inte är en sådan. Istället är detta en bok för vilket barn som helst (och för vilken förälder som helst), där man får skratta, känna igen sig, och ryckas med, till en enda bekostnad – att man godkänner det faktum att ingen riktigt vet vad huvudpersonen har för kön.

Det är ett smart sätt att föra in ett svårt och lite ömt ord i den verkliga världen (världen där första maj-demonstrerande föräldrar med icke könskodade kläder för sina barn, blandas med föräldrar som tar reda på fostrets kön i artonde veckan, för att så snart som möjligt kunna pynta barnkammaren med korrekta inredningsdetaljer, och köpa korrekta leksaker med korrekta budskap). Det är ett smart sätt att få möjlighet att predika för de som inte redan är frälsta. Hade denna bok istället varit en renrasig upp till kamp-bok, hade den förmodligen aldrig lästs av de föräldrar som verkligen hade kunnat behöva information om könsfrågan.

Det känns även som att föräldrar har en ovanligt stor roll när det kommer till den här boken. Barnböcker är normalt något ofarligt. Någonting man, utan nämnvärt problem, kan ge bort i present till ett barn, utan att först behöva ta förälderns åsikt i beaktning. Detta är å andra sidan ingen vanlig bok.

Jesper Lundqvist berättar att han mött reaktioner i form av både positiva, upprörda, och ifrågasättande om vad poängen med boken är.

– Alla har förstås rätt att tycka vad de vill, men det kanske kan vara bra att tänka igenom varför en tycker illa om någonting.  En del verkar uppfatta hen som ett hot, att det skulle förvirra barns könsuppfattning eller liknande. Så är det förstås inte. Det finns många länder, till exempel Finland, som har könsneutrala pronomen utan att det tycks ha någon större påverkan. Vad hen gör är att berika språket genom att ge oss större möjligheter att uttrycka oss, genom att ge oss tillgång till ytterligare ett personligt pronomen – ett vi kan använda när vi av någon anledning inte vet eller tycker det är viktigt att uttrycka könet på den vi pratar om. Jag kan inte se det som någonting annat än positivt.

Själv skrev Jesper boken för att det helt enkelt inte redan fanns någon liknande.

– Inte någonstans har jag sett en barnbok som använder könsneutrala pronomen. Däremot finns det hur många som helst som handlar om ”hon” eller ”han”. Jag tänker att det kan vara skönt för läsaren att slippa könsidentifikation då och då. Att ett barn kan få vara ”ett barn” för en gångs skull, inte ”en pojke” eller ”en flicka”.

Ordet hen hörs relativt sällan  idag. Det kan dyka upp i diskussioner i specifika grupper, eller nämnas någonstans i en dagstidning. Det existerar absolut, men dock följs det av reaktioner. I viss mån kan både de negativa och de positiva ses som ganska sorgliga, ur ett hen-fans perspektiv. En negativ för fram det faktum att människor ännu inte förstått, och kanske inte ens hört talas om begreppet, medan en positiv klapp på axeln poängterar att det inte är tillräckligt vanligt för att ses som något helt normalt, en självklarhet. Jesper ser inte hen som en regel, utan snarare som en möjlighet, en frihet man kan ta sig.

– Jag använder inte hen dagligen, men jag finner det användbart i många situationer: när jag inte känner till eller när jag saknar behov av att nämna könet på den jag talar om, när jag vet att den jag diskuterar inte vill könsdefinieras eller när jag vill göra en poäng av att uttrycka mig könsneutralt. Hen är del i mitt vokabulär – inte som en dogm utan som en möjlighet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

En cyklande farmor från Åmål

I Jag ska aldrig sluta cykla av barnboksdebutanten Ulrika Gustafsson står leken i fokus och berättelsen kryddas med hemliga detaljer.

Landets Fria

Unga ska bli mindre rädda

Barn & Ung

Många unga är rädda när de ska gå hem sent på natten. Projektet Utgång/hemgång i Östergötland vill öka tryggheten.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu