Synpunkten | Trottoaren utanför Jenins nyrenoverade biograf är full med folk. Klungor av palestinska tonårskillar med bakåtslickat hår, här och där ett europeiskt blont hårsvall, en liten pojke som håller ett fast tag i sin lillebrors hand och beslöjade kvinnor med plastkassar i händerna väntar tålmodigt i eftermiddagshettan. Ett rytmiskt klingande ljud signalerar en vandrande kaffeförsäljare som häller upp turkiskt kaffe i små plastbägare från en enorm silverkanna. Framför mig, så nära att jag kan se svettdropparna pärla sig i nacken, står en rad unga, beväpnade, hjärtskärande smala palestinska soldater i grönfläckig uniform och motar tillbaka de nyfikna som vill ner på gatan för att se bättre. ”Shabab, bakåt!” På andra sidan gatan hänger ett gäng respektingivande säkerhetskillar i gråfläckliga uniformer bredvid en jeep från ”Special Police Force”. Lag och ordning råder i det nya Jenin, åtminstone just här och just nu.

Synpunkten | Den svenska litteraturscenen är liten. En ankdamm, som man brukar säga ibland. Den består inte av så många personer, och de som syns är ännu färre, naturligtvis. Författare, kritiker, redaktörer, bokförlag, bloggar... folk och fä som simmar runt och trängs med varandra. Visar upp sig. Snattrar. Samarbetar. Och ibland uppstår kollisioner, debatter och bråk. Det är lätt att reta upp sig – det tror jag alla tycker. Man kan inte bara simma runt för sig själv i sitt hörn. Vara nöjd och belåten. Kvacka lite grann med dem man känner. Plaska och dyka ner bland sina ord. Nej, för plötsligt ser man att det pågår någonting där i mitten. I centrum av dammen. En anka som får all uppmärksamhet! Och man tänker: Varför då? Vad är det nu som är så himla viktigt? Kunde inte jag lika gärna få fjädra mig där?

Synpunkten | Den Farao som tagit hand om oss har dött och själviskheten växer. De sju år då vi hade ett överflöd som vi kunde njuta av är förbi. Tidigare decenniers optimism och framtidstro med bättre materiella levnadsvillkor för flertalet har på senare tid förbytts i pessimism, dystopier och hårdare livsvillkor. Var tredje svensk lider någon gång under livet av den nya folksjukdomen depression. Antidepressiva läkemedel är nutidens mest populära medicin, samtidigt som användningen av droger breder ut sig. De sju åren av hunger har inletts.

Synpunkten | I våras åkte jag till Köpenhamn, bland annat för att få en skymt av den lilla sjöjungfrun. En illa vald tidpunkt, eftersom statyn förflyttats till Shanghai för att pryda den danska paviljongen av världsutställningen. Lustigt nog visade det sig ändå vara en välbesökt attraktion.